Novembermörkt

I helgen gjorde vi Brahms Ein Deutches Requiem, som sagt. Och det blev toppen! kan jag säga ända tills skivan kommer ut och vi får omrevidera, haha. Sen promenerade jag nästan ända hem i mina Toulouse-Lautrecskor (titta på wikipedia, orkar inte länka), och det var en pärs skall jag säga er, men se här är jag ännu.

...Nej, det kom av sig. Nu när man har en hel ledig dag att ta tag i allting och vara duktig på, ägnas den gärna åt dataspel, kolasås och mackor. Golvet är fullt av tröjor, hallen är full av påsar och tidningar och köket av socker och återvinning. Mitt i röran sitter jag, Grymmo och mitt numera alldeles ostyriga hår. Det funkar idag.

Den där uppryckningen med att ta tag i sitt liv och vara i fas känns snarare bara längre och längre bort än sådär alldeles i närheten som jag hade tänkt. Men kanske är det som de säger att jag har tagit på mig för mycket, och i så fall kommer det vara bra igen till nästa termin.

Hagakören börjar kännas fin och trygg, vilket gör det ännu lättare att sluta i den andra.

Anna säger åt mig att styra upp mitt slumrande blogliv, vilket gör mig nyfiken på andra, snyggare skins. Tot Ziens.