Allting är så slentrian nuförtiden. Har isolerat mig ganska mycket från omvärlden sista tiden, antar jag. Nästa vecka kommer Petter hit och bryter av från allt det där gamla, och när han åker hem är det snart vår.
Här hade jag velat ha in en länk till en recension av Amir Chamdins Om gud vill (ja, den med Nina Persson), men kan inte minnas var jag läste den. Istället får jag skriva något själv. Förlåt, bortglömda recensent!
Nåväl, filmen var det:
I Stockholm sommaren 1975 är det svår värmebölja. Juan (Amir) har just kommit till Sverige. Hans fru ska komma upp om en vecka, och Juan har två heltidsjobb för att ha råd att ta emot henne ordentligt. Han springer på den rika och finska Juli (Nina) på busshållplatsen, och de blir polare och hittar på tokiga saker som att gå och bada, ha matkrig i McDonaldsköket där Amir jobbar och dansa utan skor. Varma känslor uppstår, men ingen gör något dumt.
Där har ni handlingen. Över till tyckandet.
Fotot är snyggt på sina ställen, och den här filmens enda förmildrande omständighet (förutom en finsk tango). De små logiska luckorna är för irriterande för att kunna bortses ifrån: Varför pratar Juan svenska utan brytning om han precis flyttat hit? Och varför är han så bra på engelska? Varför pratar Juli engelska med svensk brytning när hon är finsk och inte kan prata svenska? Hur lyckas hon ha kvar de överdimensionerade sminklagren på plats när hon har badat/sovit? Hur kan Juan vara så normal efter en vecka utan sömn?
Det är helt uppenbart för alla och envar att Amir har en seriös crush på Nina P, och vi tycker alla att det vore mycket bättre om han bara sa det till henne istället för att göra en såhär konstig film att sitta hemma och onanera till. Nina spelar värdelöst, vilket inte hjälps upp av ett hopplöst klyschigt och fånigt manus. När slutet kommer har man inte kommit någon vart ifrån var man började. Don't go see.
Däremot borde ni se Transamerica (för skådespeleriet, slutet, humorn och all den amerikanska naturen) och A little trip to heaven (för all of the above fast isländsk natur, plus en sorts nedtonad sjuttitalsstämning).
De hade även käcka väskor i merchandiseshopen...
På fredag är det semlor och sen är det körhelg. Renässansensemblen är fulltalig, och skall försöka ses i nästa vecka för en första-koll-sjungning. Fy fasen vad skönt med något litet och självstyrt.
Här hade jag velat ha in en länk till en recension av Amir Chamdins Om gud vill (ja, den med Nina Persson), men kan inte minnas var jag läste den. Istället får jag skriva något själv. Förlåt, bortglömda recensent!
Nåväl, filmen var det:
I Stockholm sommaren 1975 är det svår värmebölja. Juan (Amir) har just kommit till Sverige. Hans fru ska komma upp om en vecka, och Juan har två heltidsjobb för att ha råd att ta emot henne ordentligt. Han springer på den rika och finska Juli (Nina) på busshållplatsen, och de blir polare och hittar på tokiga saker som att gå och bada, ha matkrig i McDonaldsköket där Amir jobbar och dansa utan skor. Varma känslor uppstår, men ingen gör något dumt.
Där har ni handlingen. Över till tyckandet.
Fotot är snyggt på sina ställen, och den här filmens enda förmildrande omständighet (förutom en finsk tango). De små logiska luckorna är för irriterande för att kunna bortses ifrån: Varför pratar Juan svenska utan brytning om han precis flyttat hit? Och varför är han så bra på engelska? Varför pratar Juli engelska med svensk brytning när hon är finsk och inte kan prata svenska? Hur lyckas hon ha kvar de överdimensionerade sminklagren på plats när hon har badat/sovit? Hur kan Juan vara så normal efter en vecka utan sömn?
Det är helt uppenbart för alla och envar att Amir har en seriös crush på Nina P, och vi tycker alla att det vore mycket bättre om han bara sa det till henne istället för att göra en såhär konstig film att sitta hemma och onanera till. Nina spelar värdelöst, vilket inte hjälps upp av ett hopplöst klyschigt och fånigt manus. När slutet kommer har man inte kommit någon vart ifrån var man började. Don't go see.
Däremot borde ni se Transamerica (för skådespeleriet, slutet, humorn och all den amerikanska naturen) och A little trip to heaven (för all of the above fast isländsk natur, plus en sorts nedtonad sjuttitalsstämning).
De hade även käcka väskor i merchandiseshopen...
På fredag är det semlor och sen är det körhelg. Renässansensemblen är fulltalig, och skall försöka ses i nästa vecka för en första-koll-sjungning. Fy fasen vad skönt med något litet och självstyrt.
Jag skulle så gärna säga att Loney, Dear har blivit nya favoriterna, men nu drog Ani DiFranco fram sitt trumfkort igen och då faller man platt. Jag vet inte vad jag ska göra av henne.
