Budskapet måste spridas

- det är så bisarrt att de kan hålla på så här!

(övrigt: VG på lingvistiktentan, småtrevlig konsert på världkulturmuséet genomförd, fortfarande pank men anar ett ljus i tunneln, cykel mer paj för varje dag, minusgrader för första gången sen förra vintern idag, Simon gör fin popmusik - och nu blev jag på dåligt humör.)

Hur blir det nu?

Nu börjas det igen. Ska jag åka till NL till nästa termin och ta hand om barn? Mamman är professor och deras hus har tolv rum. Jag kan läsa lingvistik B hela hösten. Men tänk om jag inte får plats på skolan nästa läsår? Hjälp, jag blir så ambivalent nu. Pust.

Dagens behållning

Jag är Herren, din Gud
Jag är Herren, din Gud
Var inte rädd,
Jag är med dig
Du är dyrbar för Mig
Jag är Herren, din Gud.


Jag var på mässa ikväll, och vad skönt det var. Nu kan jag slappna av i trygg förvissning, liksom, för nu har Han talat om att jag inte behöver oroa mig mer. Så att det inte ligger något i vägen längre. Det gör inte så mycket om jag kuggar tentan, för dagens behållning var större än Jens Allwoods feedbacksfunktioner. (Inte för att jag kommer kugga tentan, men ändå...)

Jag är oförskämt pigg! Kanske syns lite bilder nedan, vänta... (HPprogrammet är knäppt och jag är lite irriterad på det. Ska prata med det en dag.)














Så står det till med mig. Det ser ganska bra ut, inte sant?! Imorgon kanske jag får nya glasögon också.

Tre poäng till mig

- jag klarade nämligen min anatomitenta! Känns mycket skönt. Fråga mig vad som helst om struphuvudets muskler bara, go ahead!

Nyss var fyra andraaltar på besök hemma hos mig. Svepskälet var stämrep, och vi sjöng faktiskt igenom en del, men mest käkade vi mat och äppelkaka och drack te och pratade - med våra mycket låga röster - och det där. Mycket trevlig andraaltstämma på det hela taget, ska bli lite tråkigt attt inte vara en del av den längre.
Men samtidigt så gôtt skönt!

Anna Svensdotter växer, som Petter skulle sagt, på en. Det låter ju jätteläskigt, som att släpa runt på någon sorts mänsklig gigantisk böld, men det är alltså inte vad det rör sig om. Det handlar bara om hur man kan börja märka att någon en dag är mycket snyggare och sötare och snällare och plötsligt mycket rolig och intressant - varför har man inte märkt det innan? - och man inser att det är för att man börjat tycka om den. Det är fint, tycker jag.

Annars har även en lust att bli lingvist vuxit på mig. Å andra sidan var jag för en månad sedan övertygad om att jag helst av allt ville bli neurokirurg, så jag vet inte på hur hur stort allvar man ska ta mina yrkesdrömmar egentligen. Logoped blir nog toppen, ska du se. Vi har ju inte ens kommit till psykologin än!

Idag fyllar min pappa år. Imorgon är det stort släktkalas för honom och morfar och farbror, då minsann. Morfar ska få hemmalagad, portionsfryst mat. Det behöver han och då blir han glad. Pappa får den där boken, du vet, "Storbritanniens Naomi Klein", vad heter den, jo, Skuldfällan. Den var ful och gul och såg inte alls, som man förväntat sig, ut som No Logo, men det kan inte hjälpas.

Jag har knappt råd att köpa krossade tomater till morfars present imorgon. Vi får se hur det går.

The dawn of an era

Tänkte uppgradera mitt körande något snäpp. Hade bokat in en tid för uppsjungning, nu i eftermiddags. Tio minuter över den överenskomna tiden ringde dirigenten och frågade var jag höll hus; hade väl något mellan glömt bort och förträngt - jag skulle väl aldrig komma in, lika bra att inte skämma ut sig. Dock bestämde jag mig för att dra dit i alla fall, eftersom jag inte kunde komma på någon anledning att slippa. Och slutet blev att jag blev antagen med omedelbar verkan, eftersom jag var så extraordinärt bra. Ursäkta, nu ringer det, vänta...

Det var från min dansförening. Kursen jag inte kommit med på hade fått en plats över, så jag ska få dansa också i höst! - Vilket innebär att jag inte kan vara kvar i min gamla kör - vänta, måste ringa...

Johodå, det gick bra. Jag har gjort mig för omistlig för att få hoppa av, så jag får flexa lite.

Fasen vad jag är grym! Måste ringa någon!

Tro på Gud

Min kyrka är fin och toppen (trots hemsidan), och jag var där ikväll på mässa. Det var skönt - efter anatomitentan kanske jag skulle ta och försöka engagera mig lite i den.

En dam pratade i radio en dag utan att tänka på konsekvenserna. Ajja.

Annedahlskyrkan var stängd idag vid lunchtid när jag hade en stund över och tänkte kika in. Skolan var tröttsam och jag hoppas att det blir mer inspirerande när föreläsningarna kommer igång.

Agneta i affären lät trött och sur när hon sa "du-vill-ha-en-hundralapp-i-handen-ja", men det var nog inte på mig. Hon hade nog sovit dåligt, och klockan var fem minuter innan stängningsdags. Jag handlade mat, för jag måste äta lite.

Linsgrytor tar ungefär 40 minuter på sig att koka ihop sig och bli gottiga. Börjar jag nu är jag klar vid halv elva.

Så börjas det, det nya livet

Testing, testing.

Såhär börjar hösten och gräsänketillvaron, i regn och med choklad och tre pakistanska cigarettpaket jag inte vet var jag ska stuva undan. Jag ska förklara:

Imorse vaknade vi, Petter och jag, klockan kvart över fem och åkte till flygplatsen. Flygplatsen blev som en film för de hade ett panoramatak från vilket man kunde titta på den stora öppna himlen, och de små bagagekastarna. Jättekonstigt kändes det när vi skiljdes åt och avståndet mellan oss - bokstavligt, alltså - blev större och större, liksom som ett gummiband som tänjdes ut för långt, kändes på riktigt i magen - galet.

I vilket fall som helst. På planet hamnade jag bredvid en pakistanier, som skulle läsa mastersprogram i Göteborg. Han hade varit på så att säga flygande fot i 15 timmar och var i behov av sömn, men även mycket annat - såsom ställe att sova på i natt och någon som helst information om landet han skulle flytta till. Och vilken fantastisk tur för honom att han hamnade bredvid mig av alla människor i hela världen. Som tack för två timmars hjälp mellan Landvetter och Kungsportsplatsen, tvingade han på mig följande:

• 3 cigarettpaket
• 1 chokladkaka
• 1 portionsförpackning flygplanskaffemjölk
• 1 cola
  
• 100 kronor

När jag kom hem stod komposten i diskhon, i en plastpåse ("Den luktade./Mamma"), och tusen delar GP låg på golvet. Jag är, stod det i ett brev, skyldig franska staten 0,24 €, och hjärtligt välkommen till Sahlgrenska Akademien imorgon klockan 13:00 enligt ett annat. Och då plötsligt blev allt kris, hemma i min snälla lilla lägenhet full med mattor och kuddar och mat.

Nu finns det internet på Kruislaan 308, så nu känns det bra. I brist på linser stillas hungern med makrill ost, bröd, körsbärstomater, carnegie, några små chips samt en chokladkaka som Gabrielle den söta och goda lämnat kvar då hon anade att mitt nya civilstånd krävde något sådant. Förhållandevist sunt (kan syfta på vadsomhelst i föregående mening, tack så mycket). Och så gick den första dagen.