Strax före sovning

Jag tränade idag. Igen. Oh, vad jag tränar. Hela tiden, nästan. En gång sa jag till Anna att jag blivit så sjukt stark i armarna nu och hade fått värsta bicepsarna, så nu ber hon att få se dem varje gång vi ses (det får hon inte) och jag ångrar mitt högmodiga tilltag.

Sen cyklade jag i alla fall hem till min sjuka medboende och min fina balkong. Och ett glas mjölk och två ingefärskakor. Jag kan utgjuta mig mycket om hur trevlig min balkong har blivit. Om än något överbelamrad. Vill man avnjuta den med egna ögon och näsor är det bara, till skillnad från frågan om bicepsarna, att höra av sig och bjuda in sig, så löser det sig.

För en massa veckor sen (känns det som, kanske två) betalade jag pengar till Länsstyrelsen för att de skulle tillåta mig att köra bil. Och så idag fick jag ett surt brev på posten med ett inbetalningskort. P sa tvärsäkert att "jag visste att det skulle bli såhär". Hallå Länsstyrelsen, var är mina 220 spänn? Och, förallandel, varför ska jag aldrig få köra bil?

Igår lurade S ut mig på dåligheter på Tunnan. Jag som lovat mig själv att vara så pigg och äppelkäck imorse! Det var dock fett värt. Och ganska käck vart jag nog ändå. Kurs 17 hade tårar i ögonen. "Oh, hon är så käck, hon den där ute på kanten", tänkte de nog, "så vi blir alldeles rörda". Eller så var det för att de fick sjunga Den blomstertid och ta examen.

Dagens önskan är annars en myrslok (strunta i bilderna med kläder längst upp, stackars den tänker jag). Den skulle nog inte vara så glad i en etta i förorten, men när jag blir stor och bor i skogen kunde den ha trevligt. Den och jag.

Men när jag blir stor ska jag nog inte bo i skogen. Man vet inte riktigt var det kan bli. Det beror lite på var folk är sämst på att tala, rösta, språka och svälja.

Ack, är all fröjd som män-skor känna blott en salig smärta?

DFA har varit här i helgen och varit frispråkig som vanligt (trevligt). Vilket har skjutit på mitt skrivande - eller, dvs, jag har skjutit på det. För det är så okristligt tråkigt och lite oförståeligt. Jaja, egentligen mest oförståeligt. Inte så himla tråkigt.

I går fick jag kombinerad födelsedagspicknick på Apslätten. Go, mina fellow svartlinnade, uppkavlade jeansbeklädda vänner i nöden! Jag vet inte om det märkts, men det har varit farligt fint väder den här helgen. Så när jag gick från jobbet ringde C och kommenderade mig ut i skogen, och när jag kom dit m cykeln och BiBen i högsta hugg hade de hängt upp ballonger och serpentiner och marinerat grillmat på berget, och sålunda firade vi oss alla tre. Fy fasen vad fint.

Övrigt att rapportera är att P är på körresa och tillbaks igen imorgon. Jag har äntligen fått spela Arkham Horror igen (inte färdigt den här gången heller). Jag ska bo här en vecka i juni utan att skämmas det minsta. Hemmet är städat och dammfritt, papper är sorterade och syprojekt har sorterats in i egna lådor. Grammatiska strukturer för satser som "Det saknas rubrik" är höljda i dunkel. Internet är tråkigare utan bilder. Solen håller på att gå ner. Jag håller på att bli medveten om att jag sakta men säkert tappar en del saker jag haft och behöver, och ska börja rodda i detta. Det är något konstigt med våren.

Det är något konstigt med våren. Kanske smittar det. Kanske är det den svenska nationalromantikern (se "Över skogen, över sjön") i en som vaknar till liv. Eller kanske var det helt enkelt dags att se över sina rutiner litegrann såhär i vårljuset.