Ack, är all fröjd som män-skor känna blott en salig smärta?

DFA har varit här i helgen och varit frispråkig som vanligt (trevligt). Vilket har skjutit på mitt skrivande - eller, dvs, jag har skjutit på det. För det är så okristligt tråkigt och lite oförståeligt. Jaja, egentligen mest oförståeligt. Inte så himla tråkigt.

I går fick jag kombinerad födelsedagspicknick på Apslätten. Go, mina fellow svartlinnade, uppkavlade jeansbeklädda vänner i nöden! Jag vet inte om det märkts, men det har varit farligt fint väder den här helgen. Så när jag gick från jobbet ringde C och kommenderade mig ut i skogen, och när jag kom dit m cykeln och BiBen i högsta hugg hade de hängt upp ballonger och serpentiner och marinerat grillmat på berget, och sålunda firade vi oss alla tre. Fy fasen vad fint.

Övrigt att rapportera är att P är på körresa och tillbaks igen imorgon. Jag har äntligen fått spela Arkham Horror igen (inte färdigt den här gången heller). Jag ska bo här en vecka i juni utan att skämmas det minsta. Hemmet är städat och dammfritt, papper är sorterade och syprojekt har sorterats in i egna lådor. Grammatiska strukturer för satser som "Det saknas rubrik" är höljda i dunkel. Internet är tråkigare utan bilder. Solen håller på att gå ner. Jag håller på att bli medveten om att jag sakta men säkert tappar en del saker jag haft och behöver, och ska börja rodda i detta. Det är något konstigt med våren.

Det är något konstigt med våren. Kanske smittar det. Kanske är det den svenska nationalromantikern (se "Över skogen, över sjön") i en som vaknar till liv. Eller kanske var det helt enkelt dags att se över sina rutiner litegrann såhär i vårljuset.